Olikheter och likheter i barnens tillvaro svindlar och alstrar solidaritet när en elektriskt studsig Frezgi och en lite farligt charmlurig Lemivaara sömlöst går i och ur olika roller.

Unga Klara har alltid nära till leken och är inga fegisar.

Det originella i ”Gudarnas väktare” är hur Uddenberg snillrikt låter barns röster från olika geografiska, kulturella, sociala och språkliga världar vävas samman.

På och runt den lilla scenen ger Yohannes Frezgi och Rita Lemivaara kropp åt ett flödande potpurri av barnröster.

Här uppstår en speciell och mäktig intensitet i hur Yohannes Frezgi och Rita Lemivaara kanaliserar barnröster från Diyarbakir, Mexico City, Warszawa, Lillestrøm, Dhaka … sammanlagt elva länder i fem världsdelar.

Fingertoppskänslan i Uddenbergs manus och Gustav Deinoffs regi möjliggör vågade vågrörelser mellan det komiska och det svåra.

Det här är ett verk vi alla kan reflektera oss i, stora som små och med olika bakgrund.

Den erbjuder eleverna scenkonst som väcker känslor, tankar och diskussioner om barns erfarenheter av barndom och vuxenhet.

För även om pjäsen handlar om vuxna så berättar den kanske mer om barn. Om deras osynliga krafter i form av fantasi, förvandlingskonst, inlevelse och förståelse.

Gustav Deinoffs regi är lekfull, tar fasta på spelmöjligheterna och litar på skådespelarnas förmåga till publikkontakt.

Med lekfulla byten av såväl kostym som roller blir det också enorm spännvidd på graden av utsatthet som gestaltas.

Spelet är snabbt och elastiskt i koreografi av Diana Meriline från Bangladesh, med extra fart av norska Tayza Naings ljuddesign och turkiska Deniz Göls sportiga touch på kläderna, som mot slutet förvandlas till fladdrande gudaskruder.